Han är långt mycket mer än en ADHD-diagnos.

Först kanske vi trodde det, men då visste vi inte att folk skulle läsa in ADHD i varenda sak vår pojke gjorde. Att diagnosen skulle bli en ursäkt för att utesluta honom. Att det skulle rättfärdiga att andra barn inte ville leka med honom. Att människor skulle tycka att han var långt mycket mer opålitlig än andra barn. Att de till och med skulle ställa högre krav på honom.

 

Idag är han bara en diagnos för nästan alla på vår lilla ort. Det vanliga barnet finns inte kvar. Han är aldrig en tonåring som stegrar på sin moppe eller smygröker i Badhusparken. Han är ADHD-tonåringen som utsätter sig själv och andra för fara.

Ingen ser allt det bra han gör. Ingen ser hur han sitter på lekplatsen med sin lillasyster i två timmar och gräver tålmodigt i sandlådan. Ingen ser när han lagar perfekta pannkakor. Ingen vet att han har kämpat sig till ett komplett slutbetyg från grundskolan.
Men alla ser om han tänder en tändsticka på offentlig plats, alla hör om han gör ett däcktjut på sin moppe och fritidsledare ringer om han pekar finger mot personalen. Det är ju ett ADHD-finger och inte ett vanligt tonårsfinger.
Jag är så trött på det.

Trött på att han gör samma som andra pojkar men att folk läser in mer än vad som finns där och får allt att verka mycket värre.
Fast det inte är det.
För det är det inte.

//Malin